Den som har utsatts för våldsbrott, sexualbrott, olaga hot eller kvinnofridskränkning kan uppleva känslan av att mattan rycks under fötterna totalt. Den grundläggande tryggheten är satt ur spel och känslan av att det finns en allvarlig fara för det egna livet kan förekomma.

Ett trauma kan i detta sammanhang beskrivas som en reaktion på en mycket plötslig och omstörtande händelse som resulterar i att brottsoffrets trygghet, existens och liv upplevs hotad. Hela individens tillvaro är drabbad. Reaktionerna är tätt sammankopplade med vad brottsoffret har utsatts för, vem den drabbade är, dennes personliga egenskaper och omständligheterna i dennes liv. En mängd olika och plötsliga känsloreaktioner är vanliga och fullt normala reaktioner på en helt onormal händelse. Varje individ reagerar olika och ingen reaktion är rätt eller fel, normal eller onormal. Det är reaktioner på att ”något smärtsamt som brottsoffret har upplevt och utsatts för som måste ut ur kroppen”. Vanligt förekommande är att om det finns tidigare smärtsamma händelser, inte minst obearbetade händelser i brottsoffrets liv, kan dessa minnen komma upp till ytan och aktiveras i samband med det brottsoffret nu har mött.

Ett sätt att se krisförloppet och processen kan vara genom de fyra olika psykologiska faserna:

1. Chockfasen
2. Reaktionsfasen
3. Bearbetningsfasen
4. Nyorienteringsfasen

1. Chockfasen

Vanligtvis pågår den akuta chockfasen under några minuter, timmar eller dagar, men kan i vissa fall vara aktuell under betydligt längre tid.
Under chockfasen kan brottsoffret vara djupt försjunken i sig själv och kan uppfattas av andra som kontaktlös eller avtrubbad. Det kan liknas vid att den drabbade befinner sig i en bubbla som utomstående inte kan tränga in i. Inom brottsoffret kan det pågå en inre dialog där denne försöker orientera sig i att förstå vad det är som hänt. Tankarna kan upplevas gå i ”slowmotion” och känsloyttringarna vara minimala. Den drabbade kan också reagera med att befinna sig i ett vakuum där ”allt bara är tomt”. Andra reaktioner ett brottsoffer kan få kan vara mycket starka och känsloyttringar påminna om kaotiska eller hysteriska. För utomstående kan det uppfattas som att den drabbade har ”tappat all sans och balans”, medan brottsoffret själv kan uppleva att hela tillvaron har slagits i spillror och det enda som finns just nu kan vara  förtvivlan.

Några vanliga reaktioner i chockfasen kan vara:

• förlust av trygghet
• djup rädsla
• panikkänslor
• stark ångest
• vanmakt
• förtvivlan
• overklighetskänslor ”det här händer inte”
• avtrubbning, kontaktlöshet
• förvirring
• osammanhängande tal
• handlingsförlamning
• ”slowmotionkänslor” svårighet att ta in information och svara på tilltal
• känslomässig och intellektuell förlamning
• försvagad mimik
• muskelryckningar
• plötsliga gråtattacker
• tvära vredesutbrott
• kort och stötvis andning
• minnesluckor

Sedd, hörd och bekräftad

Oavsett vilken reaktion brottsoffret ger uttryck för är det av yttersta vikt att denne först ges skydd och får hjälp bort från den direkta faran.
Anhöriga och andra viktiga personer som den drabbade har förtroende för fyller en central roll. Deras närvaro, stöd och införlivande av trygghet är av betydande roll för brottsoffret i denna sårbara situation. Det är viktigt att den drabbade bemöts mjukt och försiktigt och inte blir ifrågasatt, förmanad eller bemöts av misstro.
Lyhördhet, omsorg och respekt betyder mycket för den drabbade.
Viktiga ord
Ibland kan det räcka långt med att bara sitta bredvid och fråga om det är ok att ”hålla om” den drabbade. Ord som ”jag finns, jag hjälper dig” kan vara väl så viktiga att höra för brottsoffret.

Högst individuellt

Reaktionerna hos brottsoffret är ett svar på den drabbades upplevelse av själva brottet, så väl som utsattheten och kränkningen som själva brottet innebär för den drabbades innersta.
 

2. Reaktionsfasen

Allt eftersom klingar brottsoffrets chock av och den drabbade går in i reaktionsfasen. Den drabbade kan uppleva hela situationen dubbel, å ena sidan kan brottsoffret förstå vad som har hänt, å andra sidan ha svårighet med att acceptera att själva brottet har inträffat. Känslan av att ”bli kastad fram och tillbaka” i det egna känslolivet är vanligt förekommande. I detta skede kan tvära humörsvängningar äga rum. Ena stunden kan den drabbade känna sig lugn för att i nästa stund brista ut i olika känsloreaktioner. Känsloyttringarna kan pendla blixtsnabbt och brottsoffret kan uppleva djup otrygghet.

En skör tid

Reaktionsfasen kan upplevas vara en mycket skör tid. Här kan den drabbade uppleva sitt liv meningslöst och i dess sorgligaste fall komma i kontakt med suicidala tankar. Brottsoffret kan pendla mellan känslor av ren förtvivlan, vanmakt till djup rädsla och undra över hur denne skall klara av att härbärgera situationen. ”Vad skall jag göra? Vad skall jag ta mig till?” kan vara tankar den drabbade tänker. Starka känsloyttringar kan förekomma, lika väl som mer dämpade känsloyttringar. Behovet av stöd varierar och är högst individuellt. Finns suicidala tankar är det viktigt att den drabbade omgående söker professionell hjälp.

Några reaktioner och försvarsmekanismer kan vara:

• avsaknad av tillit och trygghet
• förlust av tilltro till andra människor
• oro, ångest, panikångest, dödsångest
• sömnsvårigheter
• mardrömmar
• kallsvettningar
• försvagad mimik
• avsaknad av matlust
• trötthet
• rädsla för att bli utsatt igen
• upplevelse av att ha ”krossas känslomässigt”
• isolering, drar sig undan omgivningen
• oro i samband med händelser som påminner om brottet
• undviker platser och personer som påminner om brottet
• svårigheter att klara av vardagliga aktiviteter
• ”slowmotionkänslor” svårighet att ta in information, längre tid att förstå
• svårigheter med att organisera
• avsaknad, eller delvis avsaknad av förmåga till analys och överblick
• minnesluckor
• vredesutbrott
• gråtattacker
• vrede och eller hat mot gärningspersonen
• ilska mot ”alla”, mot ”världen”, mot anhöriga och viktiga personer¨
• rädsla för att anhöriga och viktiga personer skall utsättas för brott
• ”avstängning av känslor” känner inget
• bortträngning av smärtsamma minnen kring brottet
• intellektualiserar händelsen och kan redogöra för fakta och händelseförlopp utan att koppla in egna upplevelser eller känslor
• upprätthåller en fasad av ”att allt är bra”
• vill inte kännas vid egen smärta
• förnekar sorgen¨
• trötthet
• psykisk utmattning
• fysisk utmattning
• sorg

Bortträngning

Bortträngning av minnen kring övergreppet kan också ske. Det är psykets egna försvarsmekanismer som träder i kraft då den drabbade upplever situationen övermäktig. Dessa mekanismer kan aktualiseras spontant till skydd för att den drabbade inte skall uppleva sig ”gå sönder eller krossas känslomässigt”.

Tidsspannet för reaktionsfasen

Det varierar hur lång tid reaktionsfasen kan pågå. För vissa brottsoffer kan den pågå under någon månad eller två. För andra under något år. I vissa fall kan reaktionsfasen pågå under flera år. Krisen kan också bli värre om andra inte förstår hur allvarlig situationen upplevs för den drabbade.

Det finns flera faktorer som kan spela in och ha en central betydelse för hur länge ett brottsoffer kan befinna sig i reaktionsfasen:

• hur kvalitativt stödet är runt den drabbade
• hur effektivt och kvalitativt rättsväsendet agerar och handlägger ärendet
• brottsoffrets egen upplevelse, dennes egen förmåga, dennes egen självbild och dennes personliga egenskaper
Det är viktigt att brottsoffret snabbt får kontroll över sig själv och sin situation. Det är också viktigt att den drabbade söker förklaringar till varför övergreppet överhuvudtaget inträffade. Det är viktigt att brottsoffret kan prata om sina inre känslor och tankar med viktiga personer denne har förtroende för. Lika viktigt är att den drabbade känner sig sedd, bekräftad och förstådd.

Bistå i vardagen ”ta bort kraven”

En närstående kan göra en ovärderlig insatts för den drabbade. Ett sätt kan vara att hjälpa till med små enkla praktiska ting i vardagen. Handla, hämta ut medicin, göra mat, hjälpa till i trädgården, fixa tvätten. Helt enkelt försöka hjälpa till att underlätta vardagen och ”alla bör och måsten” i den drabbades liv. Det kan handla om att hjälpa till med praktiska sysslor i hemmet så väl som att hjälpa till med att fylla i blanketter till försäkringsbolag, hitta en bra terapeut, följa med till polisförhör och läkarbesök.

Något annat som kan vara bra är att slå en signal och fråga om det är något särskilt som den drabbade vill, önskar eller behöver. ”Jag finns här” kan vara väl valda ord. Bara det att den drabbade blir uppringd och erbjuds hjälp kan göra att känslan av trygghet och omsorg skapas som bidrar till läkningsprocessen.

Känsloreaktioner? Se, bekräfta, tillåt

Något annat som är viktigt är hur viktiga personer bemöter den drabbades känslomässiga reaktioner. Vill den drabbade prata, låt denne få göra det. Att lyssna utan att gå in med egna åsikter och värderingar kan vara guld värt för den drabbade. Vill den drabbade vara tyst, låt denne få vara det. Är den drabbade ledsen, låt vederbörande få gråta. Är den drabbade arg, låt denne få ”spotta och fräsa”, döm inte det som sägs utan låt orden få komma ”ut ur kroppen”. Att bara sitta bredvid och lägga armen om kan betyda mycket. Att vara tillsammans i tystnad, ute i trädgården, eller ta med en fikatermos och gå ut i skogen kan också bidra positivt. Att finnas närvarande och inkännande utan förväntningar kan betyda oerhört mycket för den drabbades återhämtning.
”Vad behöver du just nu?” kan vara en väl så viktig fråga att ställa. Det kan hjälpa den drabbade till självreflektion och ringa in det som är viktigt i stunden och den närmsta tiden.

Anhörigas reaktioner

Det kan vara smärtsamt att ta in det brott en kär närstående har blivit utsatt för. Det kan väcka egna reaktioner av sorg och ilska, även känslor av maktlöshet, oförmåga och känslan av att inte räcka till. Oro för att kanske ”bemöta fel, stödja fel eller säga fel” kan förekomma. Att se den kära närstående förändras när denne genomlever sina reaktioner kan väcka rädslor och handlingsförlamning. Det kan då bli lätt att välja undvikande och tystnad. Detta är dock mycket olyckligt för den drabbade. Säg istället som det är.

Säg som det är

Om en anhörig eller annan viktig person har behov av att dra sig undan kan det vara klokt att denne är tydlig med det och ger en förklaring. Det är betydligt bättre än att ”tyst dra sig undan”. Denna otydlighet kan annars lämna fritt spelrum för fantasier och skapa ytterligare otrygghet. Den drabbade kan känna sig övergiven, och den som drar sig undan kan ”känna sig som en svikare”. Att istället som anhörig eller viktig person säga som det är, är klokt. Denna tydlighet kan skapa trygghet och den drabbade får möjlighet att förstå varför den andre gör som den gör. Om en anhörig känner sig osäker på hur denne skall förhålla sig, berätta det för den drabbade. Då skapas möjligheten att ni kan mötas i samförstånd och hitta ett gemensamt sätt.

Tips som kan vara viktiga för anhöriga och andra viktiga personer:

• klandra inte den drabbade för dennes reaktioner, försök förstå, reaktionerna är ett svar på brottet och ”alla känslor som behöver komma ut ur kroppen” för att bearbetas och läkas
• när den drabbade sätter ord på sina svårigheter bearbetas de
• lägg inte på dina egna tolkningar och säg ”du gör så här för att du behöver det här”
• lägg inte orden i mun på den drabbade, fråga istället hur den drabbade tänker, känner och vad den drabbade behöver och vill
• den drabbade vet själv bäst vad denne känner, vill och behöver
• om du ser att den drabbade sliter med reaktioner efter övergreppet, fråga hur du kan stötta, vänta in svaret, lyssna
• ”Är det något jag kan hjälpa dig med?” kan vara en klok fråga att ställa
• lägg inte skuld och förmaningar på den drabbade om denne far ut på ett sätt som du upplever svårt, säg inte ”hur kunde du göra så” berätta istället hur du upplever det och säg om du tycker det är svårt
• känner du dig osäker på hur du skall förhålla dig, säg det
• prata inte om dina egna problem om inte situationen nödvändigtvis kräver det
• upplever du det smärtsamt det den drabbade har varit med om, säg det
• känner du dig arg för det den drabbade har mött, säg det

Stöd av professionella

Även om den drabbade har anhöriga och viktiga personer i sin direkta närhet, kan det också vara bra att ta en professionell kontakt med kunniga. Den drabbade kan vända sig till en terapeut som arbetar med kris- och traumabearbetning, eller till brottsofferjouren, kvinnojouren eller socialtjänsten i hemkommunen.

Välj bort alkohol

Reaktionsfasen kan vara en skör tid som tidigare har påtalats. En skör tid av flera skäl. Ett skäl kan vara att den drabbade kan välja någon form av självdestruktivitet för att försöka dämpa vanmakten, ångesten eller förtvivlan. Ett inte allt för ovanligt tillvägagångssätt kan vara att den drabbade försöker döva sina känslor och sin situation med alkohol. Detta val kan vara förenat med direkt fara för brottsoffret då alkohol nästan alltid förstärker känslor och minimerar förmågan till klokt omdöme. Kombinationen med alkohol och att den drabbade befinner sig i reaktionsfasen är allvarlig. Mindre kloka val kan göras och ren desperation kan i sämsta fall komma in i bild. Att avstå helt från alkohol är ett klokt val.

Om skammen hägrar

Den drabbade kan uppleva skam över brottet som denne har utsatts för, lika väl som att känna skam inför sina egna reaktioner. Tankar som ”jag känner mig helt hysterisk” kan vara en etikett som brottsoffret kan sätta på sig själv. En annan etikett kan vara att den drabbade anser att de egna reaktionerna är ”galna och onormala”. Viktigt är att den drabbade får stöd och förståelse i att det vare sig är ”galet, knasigt eller konstigt” utan en helt naturlig reaktion på en onormal händelse. ”Känslorna behöver komma ut ur kroppen”. Skammen över egna känsloyttringar kan vara svår att bära för brottsoffret. Skammen i sig har en direkt negativ påverkan på den drabbades redan ostadiga psykologiska tillstånd. Problem för själva läkningsprocessen kan uppstå om brottsoffret väljer att undantrycka sina känslor och istället väljer att upprätthålla en fasad av lugn när det i själva verket ”skriker” inombords.

Fasaden ”att agera normalt”

Det är bra om brottsoffret inte håller upp fasaden av att ”allt är bra” och undantrycker de egentliga känslorna. Det är viktigt att den drabbade verkligen förstår att reaktionerna vare sig är fel, onormala eller på något sätt konstiga. Det är sunda reaktioner på det brott som denne har utsatts för. Ett undantryckande av känslor är inte samma sak som när psykets eget försvar av bortträngning slår till. Ett undantryckande kan springa ur en idé om ”att agera normalt” när skammen över de egna känsloyttringarna och situationen känns svår. Den drabbade kanske inte känner igen sig själv eller rent av kanske upplever rädsla över kraften i de egna känsloyttringar och därför väljer att upprätthålla denna fasad. En annan orsak till att den drabbade kan välja att upprätthålla en fasad av behärskning, kan vara för att den drabbade vårdar sin självrespekt på så vis och vill klara av situationen själv. En tredje orsak kan bero på att den drabbade inte upplever sig ha någon i omgivningen, som denne vågar öppna upp inför och berätta om hur det egentligen är. En fjärde orsak kan vara att den drabbade rent av inte har någon anhörig eller annan viktig person som finns. Att då söka professionell hjälp rekommenderar jag varmt.

3. Bearbetningsfasen

Våldsbrott, sexualbrott, olaga hot och kvinnofridskränkning kan liknas vid en ”våldtäkt” på brottsoffrets kropp, psyke och innersta väsen. För att brottsoffret skall kunna bearbeta brottet behöver denne ta in vad som har hänt både i sak som rent känslomässigt.
Vid ett kraftigt psykiskt trauma kan bearbetningsfasen pågå under flera år. Det är viktigt att den drabbade ges den tid denne behöver för att bearbeta. Det är viktigt för dennes mentala, emotionella, själsliga och andliga välbefinnande, hälsa och framtida liv.

”Det minsta lilla”

Under bearbetningsfasen kan brottsoffret fortfarande känna av olika känsloyttringar, men inte på samma sätt som förut. De tidigare känsloyttringar och försvarsmekanismer har börjat klinga av och en framväxande känsla av sorg och tomhet kan istället börja tillta. Det är viktigt att stödet runt den drabbade fortfarande är betryggande och stödjande.
Lika viktigt är att poliser och åklagare agerar professionellt och handlägger ärendet effektivt. Den drabbade kan uppleva sig ”stå på fastare mark” men det är viktigt att komma ihåg att det kan räcka med ”det minsta lilla” för att brottsoffret skall komma i kontakt med tidigare reaktioner och smärtsamma minnen, om så bara för en kort stund.

Yttre påfrestningar

Om den drabbade utsätts för olika yttre påfrestningar kan det resultera i en upprepning av utsattheten som själva brottet innebär. Brottsoffret ”kastas tillbaka” och kan återigen drabbas av den djupa kränkning som brottet innebar och därigenom försättas i en ny utsatthet där traumatisering av övergreppet kan fördjupas.
Då är det viktigt att stödet finns tillgängligt.

Om sorgen griper tag

Om sorgen griper tag och den drabbade står där med sitt liv och ”tittar på alla söndriga skärvor” kan tårarna plötsligt komma. Och med tårarna kan även konstaterandet över den upplevda förlusten göras. Om brottsoffret har haft behov av att använda sig av en fasad av att ”allt är bra” kan den drabbade nu känna att fasaden inte längre ”spelar någon roll”. Brottsoffret håller inte längre övergreppet ifrån sig. Det som har hänt, har hänt, faktumet konstateras, ses och tas in.
Det kan även vara en tid där insikter om livets förgänglighet kan smyga sig på. Insikten om att ”inget är för givet” kan få en djupare mening.

Sorgen behöver sin tid

Reflektioner görs, urskiljningar över vad som är viktigt kan uppta tankarna och den drabbade kan mer och mer börja omvärdera sig själv, sina val och sitt liv. Ofta behövs mer sömn än vanligt. Det är klokt att vila om det behövs, ta en promenad i naturen, eller pyssla med sådant som berikar stunden och skänker sinnesro. Sorgen behöver sin tid, så även att bara få gråta om det känns så. Det är viktigt att den drabbade gör det som känns rätt och bäst för sig själv i varje stund.

Allvaret inombords

Sorgen är ett naturligt tillstånd över en förlust. Det kan vara en tid där den drabbade kommer i kontakt med allvaret inom sig själv. Med detta allvar kan även viktiga konstateranden, analyser och beslut tas över vad som är viktigt från och med nu. I samband med sorgen och konstaterandet över ”att inget längre är som det var” kan detta i sig skapa en känsla av tomhet.

Vad är egentligen meningen?

Efter en traumatisk händelse som ett våldsbrott kan innebära, kan brottsoffret många gånger uppleva en förlust av den egna integriteten och självrespekten. Den drabbade kan uppleva att förövaren har ”våldtagit” inte bara den fysiska kroppen med tillfogade skador, utan också den drabbades psyke och inre väsen. Det kan vara en mycket smärtsam process där inte bara känsloyttringar ”som behöver komma ut ur kroppen” genomlevs, utan även många frågor kring allt som har med brottet att göra, till den drabbade själv och dennes liv. Den drabbade kan ställa sig frågor som ”varför har jag mött det här? Vad är meningen med mitt liv egentligen? Vad är viktigt?”

Vad vill jag?

Allt eftersom bearbetningsfasen fortskrider är det vanligt att den drabbade fördjupar sina egna reflektioner kring sig själv, sitt liv, dess mening och innebörd. Den drabbade kan börja söka djupare och mer exakta svar på hur denne vill fortsätta leva sitt liv. Det kan handla om mindre beslut som hör vardagen till, till större beslut som kan vara mer livsomfattande. Det kan handla om beslut som rör den drabbades familjerelationer, vänskapsrelationer eller människor denne mött i sociala sammanhang. ”Vilka relationer finns i mitt liv som är bra för mig? Vilka är kvalitativa och stimulerande? Och vilka har mindre av den varan?” kan vara frågor den drabbade funderar över. Det kan också handla om att den drabbade vill ta tag i saker som denne kanske har skjutit upp. Kanske kontakta en gammal vän, gå den där kursen eller förverkliga en gammal dröm. Behovet av att förfina det egna livet kan vara en känsla som växer sig starkare allt eftersom tiden går. Frågor som funderas över kan vara ”vad är egentligen viktigt för mig? Vad känns sant och rätt? Vad vill jag göra framöver?”

4. Nyorienteringsfasen

Sista fasen är nyorienteringsfasen. Det är då den drabbade ser en ljusare framtid och känner ett spirande hopp. Den drabbade har successivt accepterat det som hänt, tagit in sin sorg och genomlevt förlusten som övergreppet har inneburit. Den drabbade har börjat hitta livsbejakande verktyg, börjat få klart för sig vad som är viktigt och vad den drabbade nu vill vidare med sitt liv. Den drabbade kan uppleva att denne har gått igenom en djup omdaning mentalt, emotionellt, själsligt och andligt. Sökande efter livskvalité står i fokus. ”Allt som är livsbejakande väljs till och allt som är dess motsatts väljs bort”. Livet har helt enkelt fått en ny och djupare mening.

Den inre längtan kan drivas av att ta tillvara på varje stund och se över varenda liten detalj rörande precis allt. ”Är det här sant och rätt för mig just nu?” Kan ofta en återkommande fråga.

En positiv förändring

Ofta kan det beskrivas som en känsla av djup förändring. Det genomlevda lidandet kan upplevas ha fått en positiv inverkan i form av ökad erfarenhet och mognad både privat som yrkesmässigt
Att återhämtningen kan gå sakta är normalt. Det är också normalt att det kan gå lite fram och tillbaka i känslolivet. Minnen kan utlösas och känslor komma över. Det är normalt. Klokt kan vara att prata med förtrogna. Att sätta ord på känslor och tankar som dyker upp kan ha en ytterst förlösande inverkan. Ett minne som oroar kan vara släppt på några minuter om ord sätts som beskriver känslan.

En grundligt bearbetad kris

Medvetenheten kring vikten av att göra kloka och livsbejakande val har nu blivit viktigare än något annat. Självkänslan, självförtroendet och självrespekten kan ha stärkts, liksom urskiljningsförmågan, klarsyntheten, och den egna handlingskraften. Erfarenheten brottet har inneburit, kan också ha gett en bättre beredskap att hantera framtida livskriser.

Skrattet

Något vanligt förekommande kan vara att skrattet kommer tillbaka. Självdistansen. Och med skrattet kommer oftast livskraften smygandes. Den drabbade känner sig inte drabbad längre utan har integrerat ledsamheterna och vill nu göra något klokt av dem och sitt liv.

Av Tina Lundberg.
Genomläst av läkare Olof Lyngstam, allmänmedicin, 2016.